老城杂铺记5/ Notes from Old Town’s sh

老城杂铺记5/ Notes from Old Town’s shop5/ Anteckningar från Butiken i Gamla Stan5

老城的店铺，无论多么小，房东都给配备齐全设施，包括独立的小厨房和独立的卫生间。今早上开店后，我到厨房里烧开水，听见一个人走到厨房门口喊我，哈喽！我出来，看见一个中年女性手里拿着我们的一个网红布袋子，身后跟着一个七八岁的小男孩。她问我，可以付款吗？我知道她自己在前厅柜台下面一叠各式各样袋子里挑选出这个网红袋子，到后厨来找店员付款。

本地瑞典人在个人德行上是令人钦佩的。

记得一个女生十多年前来到瑞典留学，她的照相机多次丢失，最近才终于找不到的。有一次是在城际列车的车站失物招领处领回来的，车站的人说，一个旅客在车厢里捡到她的相机交给列车员的。另一次是她找了好几个地方，最后在一个图书馆的失物招领处找到自己的相机，也是一个读者捡到交给图书馆的。还有一次找了好几个地方，最后在一个公园的长椅上找到她的相机。但最近的一次不知道在哪里丢失了，终于是找不到了。

今早上有一个英格兰女孩，一进店，就看上了门口当阳柜台上的一个大龙猫玩偶，她捧在手里爱不释手，摆几个姿势给男朋友拍照。我过去说，你很喜欢龙猫？她说对。我指给她看，说我们有很多龙猫。她捧着手里的龙猫跟里面的好几个龙猫做了对比，最后还是选择她手里那个。

他们走后，我看了一下那几个龙猫，看不出它们跟女孩手里那个有什么不同。但女孩坚定不移地捧走自己第一眼看上的那个。这就是一见钟情。其实那个龙猫因为在门口当阳位置，多次被顾客不小心碰掉地板上，摔得凹凸不平，但女孩第一眼喜欢上了，就不改了。

想起美国女诗人狄金森的一首诗：

The Soul selects her own Society —灵魂选择自己的伴侣

Then — shuts the Door —然后就闭门

To her divine Majority —她神圣的殿堂

Present no more —不再让他人光顾

In Old Town, no matter how small the shop is, the landlord always provides full facilities, including a small private kitchen and a private bathroom. After opening the shop this morning, I went to the kitchen to boil some water. I heard someone come to the kitchen door and call to me, “Hello!”

I came out and saw a middle-aged woman holding one of our popular tote bags, with a seven-or-eight-year-old boy behind her. She asked me, “Can I pay?”

I understood—she had picked out this trendy bag from the stack of various bags under the front counter and had come to the back to find a shop assistant to pay.

Local Swedes are admirable in their personal integrity.

I remember a girl who came to Sweden to study more than ten years ago. Her camera had been lost many times, yet until recently it had always been found again.

One time she retrieved it at the lost-and-found office at an intercity train station; the staff said that a passenger had found the camera in the carriage and handed it to the conductor.

Another time she looked in several places and finally found it at a library’s lost-and-found—the camera had been picked up by a reader and handed in.

There was even a time she searched everywhere and eventually found it on a bench in a park.

But the most recent time she lost it, she couldn’t remember where it had gone, and this time it was truly lost.

This morning an English girl came into the shop. As soon as she entered, she fell in love with a big Totoro plush displayed in the bright spot by the entrance counter. She held it lovingly and posed with it in several positions for her boyfriend to take photos.

I went over and asked, “Do you really like Totoro?”

She said yes.

I pointed and said, “We have many Totoros.”

She held the one in her hands and compared it with several inside the shop, but in the end she still chose the one she had first picked up.

After they left, I looked at the other Totoros but couldn’t see how they differed from the one she had taken. But she insisted on the one she had liked at first sight. That is what people call love at first sight.

In fact, that Totoro had fallen to the floor many times because of its position near the entrance and had become a bit dented and uneven. But because she liked it at first glance, she wouldn’t change her mind.

It reminded me of a poem by the American poet Emily Dickinson:

The Soul selects her own Society —

Then — shuts the Door —

To her divine Majority —

Present no more —

I Gamla stan, oavsett hur liten butiken är, förser hyresvärden den alltid med full utrustning, inklusive ett litet eget kök och en egen toalett.

I morse, efter att jag hade öppnat butiken, gick jag till köket för att koka vatten. Jag hörde någon gå fram till köksdörren och ropa: ”Hallå!”

Jag kom ut och såg en medelålders kvinna som höll i en av våra populära tygpåsar, och bakom henne stod en pojke på sju–åtta år. Hon frågade mig: ”Kan jag betala?”

Jag förstod — hon hade själv plockat ut den här trendiga påsen från högen med olika påsar under disken och kommit till köket för att hitta någon att betala till.

Svenskar är beundransvärda när det gäller personlig hederlighet.

Jag minns en tjej som kom till Sverige för att studera för mer än tio år sedan. Hennes kamera försvann många gånger, men tills nyligen hittade hon den alltid igen.

En gång hämtade hon tillbaka den på hittegodset på en fjärrtågsstation; personalen berättade att en resenär hade hittat kameran i vagnen och lämnat den till tågvärden.

En annan gång letade hon på flera ställen och hittade den till slut på hittegodset i ett bibliotek — en läsare hade hittat den och lämnat in den.

Det fanns till och med en gång då hon letade överallt och till slut hittade kameran på en parkbänk.

Men den senaste gången hon tappade den, visste hon inte var den hade försvunnit, och den gången var den verkligen borta.

I morse kom en engelsk tjej in i butiken. Så fort hon kom in, föll hon för en stor Totoro som stod på den soliga platsen vid ingångsdisken.

Hon höll den kärleksfullt i famnen och poserade med den i flera ställningar så att hennes pojkvän kunde ta foton.

Jag gick fram och frågade: ”Tycker du mycket om Totoro?”

Hon sa ja.

Jag pekade och sa: ”Vi har många Totoros.”

Hon höll Totoro-figuren hon hade i handen och jämförde den med flera andra inne i butiken, men till slut valde hon ändå just den hon först hade tagit.

Efter att de hade gått tittade jag på de andra Totoros och kunde inte se någon skillnad mellan dem och den hon tog. Men hon höll fast vid den hon tyckte om vid första ögonkastet. Det är vad man kallar kärlek vid första ögonkastet.

Faktiskt hade den Totoro, eftersom den stod i entrén, många gånger knuffats ner på golvet av kunder och blivit lite bucklig och ojämn. Men eftersom hon föll för den direkt, ändrade hon sig inte.

Det fick mig att tänka på en dikt av den amerikanska poeten Emily Dickinson:

Själens sällskap väljer hon själv —

Sedan stänger hon dörren —

Ingen mer får komma in

I hennes heliga salar —